Grekland är ett musikaliskt land
Det behövs många ord för att beskriva grekisk musik, och ingen beskrivning kan täcka alla olika musikgenrer och musikstilar som existerar i landet. Det man får försöka göra är helt enkelt att dela upp Grekland i några olika regioner för att försöka bryta isär de beståndsdelar som formar musikgrekland så att man kan få sig någon sorts överblick.
Musik finns överallt, hela tiden, dygnet runt. Och vi talar grekisk musik. På dagarna skräller den ilsket fram ur knastriga högtalare i bilar och på tavernor, på kvällarna smeks den följsamt fram av fullfjädrade artister på bou- zouki- och rembetikaklubbar. Eller mixas in bland hitlistelåtar .
Grekisk musik är naturligtvis inte bara av en sort. Och den är sannerligen inte heller alltid bra.
Att den mesta grekiska musiken kraftigt drar åt det sentimentala hållet råder det dock ingen tvekan om. Men även i de mest mollstämda sånger om försmådda och missförstådda älskare finns ett dominerande drag av styrka och stolthet som ger musiken ett svårdefinierat jävlar- anamma.
Att gå på bouzoukiklubb- en grekisk nationalsport
Man kan lätt få för sig att en grekisk nationalsport är att sjunga sig hes på bouzoukiklubbar. I alla fall om man går efter antal praktiserande människor – i alla åldrar från tju- gonånting till nära döden – och den energi och intensitet som läggs ned på detta.
Folkmusik (dhimotiká)
Grekisk musik – Pan med flöjtDen grekiska folkmusiken sägs härstamma från den musik som spelades i det antikaGrekland, och det finns två väldefinierade folkmusik-rörelser – akritisk och kleftisk musik. Den förstnämnda genren kommer från 800-talet, då namnet härstammar från de gränssoldater som vaktade det bysantiska imperiet – akrites. Kleftisk musik utvecklades istället bland ”klefterna” – soldater som stred mot det ottomanska imperiet. Kleftisk musik är monofonisk och framförs utan ackompanjemang.
Nisiotika – Folkmusik från de egeiska öarna.
Tabachaniotika – Den här musikgenren, vars namn låter som någon sorts medicin, är resultatet som blir av att mixa grekisk musik med österländsk. Kretas position i östra Medelhavet har bjudit in till den här sammansvetsningen.
Rebetiko – Denna genre kom på 1920-talet att tillhöra de samhällets utstötta – flyktingar, fattiga musiker, drognyttjare och kriminella. Med hjälp av en ackompanjerande bouzouki skrev de sorgesamma sånger om fångenskap, drogberoende och våld.
Laiko – Laïkó är kort och gott grekisk musik och internationell pop i en trevlig kompott. Laïkó växte fram som stadens genre under 1960- och 70-talet och tillämpade ofta den elektriska bouzoukin.
Entekhnó – Entekhnó beskrivs bäst som en blandning mellan grekisk musik (åtminstone grekiska rytmer och melodier) och västerländsk klassisk musik , och texterna är ofta baserade på någon grekisk poets verk.
Källa:Wikipedia, http://varldsmusik.se , Ljungs gudie till det goda Grekland
